Myrtur och passivitetsträning

Igår jobbade jag på morgonen och hela förmiddagen så jag träffade panda först vid lunch. Vi bestämde oss för att ta en tur på myren just utanför dörren och hade varit ute och skuttat i ca 20 min när vi kommer in i ett skogsparti. Panda hoppar som vanligt som en vilde i blåbärsriset men helt plötsligt gnyr hon till, rullar ihop sig till en boll och tittar på mig med öronen bakåt. Jag blir så rädd! Tar upp henne i famnen och känner igenom henne och hon visar ingenting men sitter alldeles stilla i famnen. Jag bär henne sista biten till vägen och sätter sedan ner henne på plan mark och kikar på hur hon rör sig och det verkar som att det inte blev något mer, Inte heller idag dagen efter visar hon på någon som helst smärta. Usch, jag inser ju hur mycket hon är värd för mig i alla fall!

Idag har vi småövat i köket hela förmiddagen och efter  lunch följde vi med sambon till klubben där han brottades och vi passivitetstränade. Innan dess hann vi med en stadspromenad för att hon ska få känna på pulsen. Staden har vi tränat i sedan hon var liten och hon bryr sig varken om cyklar, barnvagnar eller folksamlingar. En väldigt cool tjej! När någon kommer fram och vill hälsa ber jag dem alltid ta en godis i handen och få henne att sitta innan, det har hjälpt att hon hoppar lite mindre än när hon var mindre.

Nu på kvällskvisten har vi ställt ut henne hemma och tagit bilder för att få lite feedback innan utställningen i slutet av februari, Vi har lite att jobba på där... :)